Lina_web_ny_2.jpg

En badrumsresa i tre delar

Ni vet sådana där varningstexter som ibland dyker upp innan filmer och på skivomslag? ”Explicit language” eller ”Parental advisory”? Får jag klistra en sådan här? Du som snart ska renovera ditt badrum, läs den här texten efteråt. Allt kommer att gå pang-bra!

Ni andra som är kvar, är ni med? Vill ni veta hur det gick till när jag renoverade tre badrum? Ok, då kör vi!

”Hell hath no fury like a woman scorned” – alltså, fritt översatt, mucka inte med en upprörd kvinna. Får jag lägga till en sak? Mucka inte med en upprörd kvinna som dessutom är gravid i åttonde månaden. Det var i detta sinnestillstånd som jag stod i en snödriva och gapade om att ”badrummet måste bli klaaaart” innan bebisen skulle komma en månad senare. Vettiga människor hade tänkt ”det är ju lättare till våren” eller ”tänk igenom allt innan” eller till och med ”det är väl inte hela världen att det är 90-talsplastmatta i badrummet?”

Men jag var ingen vettig människa, utan det absolut viktigaste som fanns just då, faktiskt i hela världen, var att badrummet skulle vara färdigrenoverat innan dagen D. Annars skulle bebisen inte trivas. Troligen skulle grannarna ringa Soc direkt.

Min förstående sambo (numera make faktiskt) var klok och protesterade inte med ett ord, utan bokade i stället hantverkare. Vi for omkring på kvällarna och beställde kakel, klinker, toastol och tittade på ellösningar och skötbordsönskningar. Allt skulle få plats. Kvällen innan hantverkarna skulle komma tog vi var sin resväska och flyttade till landet, en timmes bilresa från staden och jobbet. På natten rasade snöstormen och jag låg sömnlös och tänkte ”kommer jag ens till jobbet imorgon?” Tack och lov dundrade Bonden ut med sin snöplog vid 02.30 och säkrade premiärfärden till jobbet. Snön fortsatte att falla i en månad och låg sedan intakt till i mars. Fast det visste vi förstås inte då, när vi harvade fram och tillbaka i snöyran med några avbrott för kompletterande turer till byggvaruhuset. Hantverkarna ringde och ringde och skickade bilder på framstegen. Allt gick jättebra! Men det tog längre tid än avtalat. Några kvällar var det aktiviteter på jobbet och vi skulle sova över i lägenheten. Eftersom toaletten var borttagen fick Röda hinken bli portabel toa för Numéro uno. Numéro dos fick vi sköta på annat håll. (Vilket får mig att tänka på Hasse Alfredsson och Tage Danielsson och deras spartanska skrivstuga i Vita bergen i Stockholm. Pinka fick man göra i den lilla trädgården, men annat fick vänta till hemmet på kvällen. Snacka om arbetsmoral!)

Jaha, duschen för Örebro IK:s herrar division fem? Mysigt! (Efterbild längre ner!) 

Jaha, duschen för Örebro IK:s herrar division fem? Mysigt! (Efterbild längre ner!) 

Hur som helst. Jag är väldigt tacksam för att bebisen höll sig till schemat och inte anlände tidigare. Det är bara jag som har körkort i familjen och det hade nog blivit en spännande färd med värkar in från landet. Jag kan inte fatta att jag var så lugn? Badrummet blev exakt som vi ville ha det, allt fick plats och bebisen fick ett skötbord där han med glatt humör kunde pinka ner oss under blöjbytet. Slutet gott!

Nästa renovering var mer braskande och ägde rum i vårt nuvarande Hus med Renoveringsbehov, där ena badrummet såg ut som ett omklädningrum för Örebro IK:s herrar division fem. Idel plast och furu och mörkt som i en 70-talsbastu. Det andra badrummet hade förstås också detaljer av furu, men dessutom en trivsamt ärggrön ton i kaklet och en dyster belysning som fick allt i dess väg att tappa färgen. När vi tog en tur med försäkringsbolagets utskickade besiktningsgubbe skrek han nästan rakt ut och ville i stort sett sätta upp polistejp runt fotbollsbadrummet. GOLVBRUNNEN var uttjänt, att duscha var förenat med livsfara (alltså fuktskada). Vi tog det som ett tydligt tecken och började kontakta hantverkare för offert. Nio av tio var uppbokade till nyår 2018, men en gubbe kunde börja inom en vecka. Vi tog även det som ett tecken – honom ska vi ha! (Så här med facit i hand är det kanske mer ett tecken på bristande popularitet bland kunderna, men hey, så tänkte inte vi!)

Furu, furu, furu och lite plast. 

Furu, furu, furu och lite plast. 

Hurra, vi hade en hantverkare! Men vänta, hade vi bestämt något alls om badrummet egentligen? Nej. Hade vi sagt att vi ville köpa allt material själv (och gjort hantverkaren purken redan innan han hade börjat)? Ja. Aha. Det var bara att hetsa ut till byggvaruhuset, mejla, ringa och beställa det som beställas kunde. Allt kunde inte beställas, för det är ju tydligen leveranstid på saker. Vi nöjde oss med andra lösningar som var snabbare. Hantverkarna satte igång. Och nu började en bisarr katt och råtta-lek där de ringde och frågade var skruven/fogen/bruket/toalettstolen var? Vilken vinkel? Vilket utförande? Hur många centimeter? Kvällarna tillbringades på byggvaruhuset, dagarna i telefon med hantverkarna som frågade om allt. Efter en vecka dök nästa hantverkargäng upp, de som skulle riva i ena sovrummet. Vet ni hur två hantverkargäng som inte känner varandra trivs ihop? Inte så bra. De surar. Byggdammet i huset nådde bibliska nivåer. Folk bligade och grumsade på var sitt håll. När badrumsgolvet bröts upp var rören från 1932 brustna och hotade att spränga avloppsvatten över hela huset. Rören byttes och oj, i källaren blev det visst en läcka? Det blev ett litet stambyte också. Tjosan.

Badkaret i gjutjärn skulle bäras upp på andra våningen, men hur skulle det komma in genom badrumsdörren? (Brasklapp: MÄT ordentligt!) Men vänta nu, vattenledningen hamnade ju fel när karet hamnade på sina fötter? (Mät… Gärna innan vattenledningarna är inkaklade i väggen). Det blev nödlösningar, omdragningar, omvärderingar och nya, snabbt fattade beslut. Ena badrummet blev klart! Och det blev väl typ som vi ville ha det. Men fogen i hörnen, den hade ju en annan färg än resten? Handdukstorken, den satt ju snett? Vi var utmattade och orkade inte bråka. Vi ville ju bara kunna gå på toa till jul. I badrum två hade vi en noga utmätt planskiss, allt fick plats perfekt enligt våra uträkningar. Materialet hade hunnit komma. Jag hittade ett badrumsskåp i rätt stil på Blocket. Livet lekte. Men vänta nu, vem var det som renoverade idag? Honom kände vi inte igen? Nästa dag dök någon annan upp. Arbetsledaren, som vi trodde att vi hade anlitat, hade tydligen dubbelbokat sig och fräste när han svarade i telefon. Gubbarna som nu gjöt golv och satte upp kakel var vikarier som han hade kastat in med kort varsel. Vi orkade inte bråka. Vi var utmattade. Vi ville bara ha en toa till jul. En vacker dag hade plattsättaren, som luktade surt vin och cigg, noga och spikrakt satt upp golvklinker på hela väggen ovanför toaletten. Det blev spänd stämning när han fick riva.

Julafton närmade sig och hantverkarna jobbade som galningar för att hinna klart. Men kaklet, smakfullt satt i förband, var ju snett? ”Det här är dåligt kakel, svårt att kapa, blir inte bra”, sa plattsättaren och höll upp budgetkaklet vi hade köpt i all hast på byggvaruhuset. ”Det här är bra, fin kvalitet”, fortsatte han och visade det svartvita klinker vi hade köpt i dyra, dyra byggnadsvårdsbutiken. Kanske var det därför han ville ha det på väggen?

Fast det blev ju bra sedan! Drygt 100 kg gjutjärnsbadkar på plats i badrummet som förut såg ut som en furufest. (VG tänk bort typiska barnfamiljsaccessoarer.) 

Fast det blev ju bra sedan! Drygt 100 kg gjutjärnsbadkar på plats i badrummet som förut såg ut som en furufest. (VG tänk bort typiska barnfamiljsaccessoarer.) 

Den 22 december fick vi var sitt fast handslag och hantverkarna stormade ut för att fira jul och lämnade gott om byggsopor och damm efter sig. Men vänta nu, kaklet satt ju lite fortfarande snett? Toan, visst lutade den lite? Men vi var så tacksamma. Vi hade en toa till jul. Den gick till och med att spola i. Vi var så trötta.

På kvällen den 23 december levererades ett TON (obs sant) spröjsade fönster av finaste kärnvirke på grusgången utanför huset. Fönstren var fuktkänsliga och slagregnet ihållande. Men det är en helt annan historia.

Här kan du läsa mer om Linas renovering av 1930-talsvillan!