Lysrören från Hay i hörnan har Anna köpt på Möbelvärlden. Färghinken på golvet kommer från NK Classic home. 

Det var kärlek vid första ögon-kastet när Allt i Hemmets nya chef­redaktör Anna Zethraeus klev in i sekelskifteslägenheten i Stockholms innerstad. Efter sju minuter hade hon bestämt sig: ”Här ska jag bo.”

Det finns ett engelskt uttryck (och en film!), ”Waiting to exhale” – hålla andan, som ganska väl sammanfattar Anna Zethraeus, Allt i Hemmets nya chefredaktör, tidigare liv i en av Stockholms villaförorter. 

När hon efter sin skilsmässa nu befinner sig på bara en dryg en tredjedel av boytan mot 1960-talsvillan med sjöutsikt, i en lägenhet på nedre botten med vy mot en mataffär och Melanders fisk i innerstans allra stenigaste kvarter – framstår den nya bostaden som 86 kvadratmeters manifestation i ett enda euforiskt pusta ut. Den är ett organiskt våningsväsen som sprakar i takt med Z:s, som hon oftast kallas, egen frigörelse och pånyttfödelse.

Kanske känns det också som det är 86 meter upp till taket i trerummaren från förra sekelskiftet, det var rymden hon föll för, och de välvda fönstren mot gatan.



I hallen med det fina höga valvet står en Snöbyrå från Asplund. Ovanför den hänger en väggförvaring från Vitra. På golvet en matta från Lagerhaus. Stol från Utopia.

– Jag var här max sju minuter innan jag bestämde mig: här ska jag bo, säger Z.



– Jag älskar att göra saker snabbt, jag får luft av det. Och jag är väldigt kvartersorienterad, jag tänkte att ”här ska jag gå, här ska jag handla …” och jag utnyttjar det mycket. Jag gör allt i mitt kvarter. Jag hittar genast min kemtvätt och så blir jag jättebundis med honom där, han är från Turkiet där jag varit mycket och så snicksnackar vi lite om det. Sedan går jag till Brunkebergs bageri och så skaffar jag ett konto … Jag blir stammis efter två gånger på Köttbaren runt hörnan … Jag vill att det ska vara så och det blir alltid så, direkt.

Hon och exmaken delade upp designklassikerna, Z fick exempelvis Mdf Italias Randomhylla, förr fylld med litteratur, numera som tittskåp med blädderböcker, kortlekar och ”mina älskade högtalare”.


Den ”långarmade” vägglampan kommer från Flos. I vasen på bordet står glasblommor av konstnären Susanne Allberg. Matbord Bermuda av Thomas Eriksson. Böjträstolarna är köpta begagnade. 

– Det var Randomhyllan jag paxade först.

– Jag älskar den varje sekund jag tittar på den, allting blir fint i den, där får bara härliga saker vara, säger hon.

Annars står designstruktur av den strängare sorten tillbaka för Z:s fäbless för, som hon säger, ”krull”. Lite kvinnligare, plockigare, men ändå uppstramat i den industrial chic-stil hon föredrar och är som mest framträdande i det grå köket med helvit kakelvägg.

– Här rev jag ut allting utom underskåpen, för jag ville även behålla det gamla ”vinkelvråiga”, förklarar Z. 



Vid kranen dottern Vildas påminnelselapp om att tänka på miljön. De bor här varannan vecka, tre syskon och ragdollkatten Zooey, småbrorsorna Rufus och Levis delar rummet mot gatan, Vilda har eget mot uteplatsen på gården, mamma kvartar i vardagsrummet.

Annas säng är både sovplats och soffa. Överkast från Mimou och kuddar från bl a Day home, Minh och London W 8. I taket hänger lampa Liv av Jonas Bohlin. 

– Jag tycker inte att det är störande, säger Z.

– Jag måste ju bädda sängen, men det är ändå lite bra för moralen, det gjorde jag aldrig förut när jag hade sovrum. Aldrig! 

”Det är mysigt på något sätt, att det är såhär”, fortsätter hon.



– När jag ”size:ade” ner och flyttade in här bestämde jag att ALLT ska användas. Allt ska vara funktion. Och det måste det också, för det kan bli trångt för fyra personer. Det ska finnas vackra saker på väggarna och dem ska man ha en relation till. Allt som står på golvet ska ha en funktion. Funktion eller relation. Jag vill att det ska vara vackert, men allting måste vara användbart och ha en roll eller en relation i mitt liv.



Hon passerar precis en kandelaber av kopparrör, formgiven av barnens far, och säger sig vara lyckligt skild.
John och Yoko-tavlan har Anna tryckt upp själv på bigimagessystems.com. På den stilrena dagbädden, designad av Børge Mogensen, ligger plädar från NK Inredning och en cylinderformad kudde från London W 8. Anna älskar kinesiska skåp och har två från Utopia. Bredvid dessa står en golvlampa av Arne Jacobsen.

– Sedan är en separation alltid bökig. Det är bökigt med barnen och man är mån om att det ska bli bra, men jag ville in till stan. Jag ville in till stan till varje pris. Jag var jättetrött på den välordnade, lite puttinuttiga förorten. Vi bodde där ganska länge. Det var en härlig visit, lite som, ”Tack snälla för att jag fick komma på er fina, fina fest, det var roligt och jag hade fin kjol, men nu måste jag hem och ta av mig den.”



Anna Zethraeus är inte unik i sin inställning, en undersökning från Mäklarsamfundet visar på ett allt vanligare mönster att människor säljer sitt hus utanför tätområdet och flyttar till en mindre, mer centralt belägen bostad.

– Den trenden tror jag kommer att bli tydligare, för vi har hela tiden fler val och gör snabbare val, säger Z.

– Man kommer till insikt om vad man behöver och vad man inte behöver. Och den här förortsutflykten blir för många: Nu vet jag vad jag inte behöver köpa. För det resulterar i en massa saker som man inte har räknat med. Man åker hela tiden håglös till en tipp och lämnar kartonger eftersom man köper nya saker och när man lämnat sina kartonger uppstår en tomhetskänsla och då åker man till byggvaruhuset och köper något nytt. Man köper saker i stället för att leva och många kommer till insikt om att man inte behöver det.


I barnrummet är sängarna sällan bäddade. Här får fina påslakan från Marimekko synas. Filtar från Minh, pallar från Swedese, taklampa från Utopia och sänglampa, Muuto. Kuddmix, Tiogruppen, Lagerhaus, Marimekko och Lin & fin. 

Tydligaste tecknet på att hon är stadsråtta är just att ”man tar allting ad hoc”, säger Z.



– Man håller inte på och samlar, man storhandlar inte, utan lite såhär: ”Jamen, hur gör vi med det? Det får vi se! Det handlar vi då. Då går vi ut och hämtar mat.” Ica mitt emot är mitt stora kylskåp. Och så älskar jag det här med folk och rörelse, alla ljud, ambulanserna som far förbi. Folk vinkar i fönstret, det känns tryggt. Det är lätt att komma förbi och jag vill inte vara ifred. Eller, jag är ifred i min lägenhet, jag är ifred i mina tankar och mitt huvud. Men jag vill inte vara ”ostörd”. Jag var det i förorten och det var det jag också fick spel på. Vad är det för mening med att skapa ett fint hem – och så är ändå ingen där?



Det här är hennes fjärde boende i Vasastan, och om de tidigare – plus båda husen i förorten – lämnat Z osentimental, står den nuvarande lägenheten för en definitiv milstolpe.



– Den kommer att få en annan betydelse i mitt liv och nu känner jag: jag ska aldrig flytta, säger hon tvärsäkert.

– Den har låtit mig blomma upp, jag har hittat tillbaka till mina rötter. Jag är så himla förtjust i att vara hemma. Jag känner mig otroligt lugn här. Jag har ett jättehögt tempo med ett krävande, och roligt, jobb, mycket resor och det är nästan alltid stök och kaos i mitt liv – men här hemma, åh, det är som en lugn oas. Jag har aldrig förr känt mig så harmonisk i hela mitt liv. Och jag vill alltid att alla ska komma och hälsa på! Det är aldrig sådär, ”Åh, gud, vad jobbigt, ska du komma ikväll, det kanske inte passar …” Det passar alltid. Kom in.