I den charmiga villan spelas filmmagi upp till vardags. Anna Lu och Lasse jobbar som scenografer och kryddar sitt hem med detaljer från såväl tv-serier som stora svenska filminspelningar.

styling Pamela Pomplitz text Anna Björkman, Pamela Pomplitz foto Patric Johansson

Hela familjen samlad på rottingsoffan.

Hela familjen samlad på rottingsoffan.

Den är en egen värld, den lilla villan i Långbro utanför Stockholm. Överallt syns spår från ställen man tycker sig ha varit på förut... och så visar det sig att det är – attiraljer från tv-serier och filmer som husets vuxna varit med och skapat. Lasse och Anna Lu Ingvarson arbetar som scenografer och här finns tecken från både glada julkalendrar och mörka Lukas Moodysson-epos.

Dessutom är huset byggt i suterräng vilket gör det till ett litet äventyr i sig att tassa runt här, även om det inte vore för filmkänslan. Efter hallen ligger badrummet och ett litet arbetsrum, en trappa upp finns kök och vardagsrum och så går man bara tre fyra steg till i en halvtrappa till sovrummen.
– Det är uppbrutet på ett väldigt charmigt sätt. Det fanns rymd i huset redan från början, även om det är litet, så det gäller att välja små möbler. Vi har lagt till fönster och dubbla helglasade altandörrar, vilket gör att huset känns större, säger Lasse. 

Altanen byggde de till först av allt vid tillträdet för nio år sedan, den går längs hela hussidan.
– Altanen har blivit ett extra rum och är tomtens enda platta yta, resten är sluttande bergstomt. Den är inte så lätt att lära sig gå på, det märkte vi när vi flyttade hit med en ettåring. Altanen blev räddningen!

Taklampan köptes in till tv-serien Solsidan men finns nu hemma hos familjen Ingvarson.

Taklampan köptes in till tv-serien Solsidan men finns nu hemma hos familjen Ingvarson.

Invändigt fick den lilla villan sig en omgång med färg och spackel.
– Vi bredspacklade alla väggar eftersom det var strukturtapeter överallt. Vi målade dem vita, tog fram golvplanken här och där, slipade och vitoljade dem. Golven i vardagsrummet och vår dotter Majkens rum målade vi i ljust turkos och varmt, gult golvlack, säger Lasse.

Fint med massor av blomster.

Fint med massor av blomster.

Familjen har vant sig vid kulörerna, men förstagångsbesökare blir ofta färvånat förtjusta i golvfärgerna.
– Vi visste inte om det skulle bli lyckat, men målade den turkosa färgen direkt på plastmattan. Det blev bra, den ser klart godkänd ut fortfarande efter nio år.

De har byggt ut ungefär 25 kvadratmeter och fick söka dispens hos Stadsbyggnadsnämnden för att få ha huset så nära tomtgränsen som 1,5 meter.
– Utbyggnaden hamnade nästan mitt i skogen, det är jättefint. Från början var det ett pyttelitet kök med fönster mot norr. Nu är köket husets ljusaste rum och vi är där jämt, säger Lasse.
– Det var lite brådis att bygga ut eftersom barn nummer två skulle komma. Anna ville att det i alla fall skulle finnas ett golv i köket när barnet kom. Vi hade väldigt mycket hjälp och hela utbyggnaden plus omläggning av tak tog drygt en månad.

Sedan var det förstås ett halvår av avslut med lister, panel och målning. Här ingick även att bygga om hallen till ”en riktig hall”.
– Det gick inte att fortsätta snubbla över skor och barnvagn. Det är ganska intressant; de här husen var från början byggda för familjer med minst tre barn, mindre familjer än så fick inte lov att flytta in. I dag tycker vi att samma hus är trånga för tvåbarnsfamiljer, säger Lasse. 


Artikeln är hämtad från nr 7, 2014.