annazteaser.jpg

Mitt gröna toalettbord blev alldeles för skrymmande i hallen i min nya lägenhet, därför ställde jag det tillfälligt bredvid mitt proppfulla källarförråd och åkte från stan några dagar. Väl tillbaka upptäcker jag att bordet är borta. ”Lustigt”, tänker jag, ”någon måste ha flyttat det”, och just då faller mina ögon på lappen på bostadsrättsstyrelsens anslagstavla: ”Källarrensning, vi tar bort ALLT som står utanför era förrådsutrymmen”. Åh nej! Jag krockar samtidigt med styrelseordföranden i trapphuset och stammar på inandning: ”Det gröna, antika toalettbordet ...” Ordföranden slår ut med armarna, mumlar att han kan kolla om det är någon som kan ha plockat upp det och går tillbaka in.

Jag och yngsta sonen Levis vandrar molokna över gatan på väg till bage- riet och går förbi antikaffären mittemot och tappar hakan när vi kikar
in genom fönstret. Där, som en kungatron, står vårt gröna bord med ett vackert nytt stilleben ovanpå. Vi kliver in, och jag försöker förklara vad som har hänt. ”Alltså – det låter otroligt men NI har av misstag fått MITT bord.” Det blir en konstig konversion. Samtidigt rusar ordföranden in och säger ”ursäkta, detta är ett missförstånd” och börjar bära ut bordet.

I ögonvrån på väg ut ser jag att min stol, en kromad art déco-skapelse – står kvar där, jag vågar inte yppa att den liksom hör till. Vi får hem bordet, pustar ut och Levis och jag går till bageriet på hörnan och tröstäter en äppeltarte, men vi orkar inte hela efter tumultet så vi tar med resterna i en tårtkartong och går tillbaka till antikaffären. Där sitter ägaren – på just den kromade stolen. Jag harklar mig och försöker ta tag i situationen.

”Jo, den där stolen ...”

Då kommer det som ett kulsmatter: den värsta utskällning jag har fått av någon utanför familjen. Den avslutas med: ”Vad är du för människa, vi som har räddat ditt bord – du borde köpa bullar till oss!”

Jag gläntar på locket till vår ”doggybag”, där ligger kanten av det som varit en äppeltarte – inte mycket att komma med i det här läget.

Vi lommar därifrån men jag känner att jag inte orkar vara osams med folk, jag vill kunna gå förbi med ett öppet hjärta. Så vi går hem och hämtar en flaska skumpa ur kylskåpet, hakar av en tavla från väggen, väljer ut sex fluffiga gräddbakelser på samma bageri och går tillbaka till antikhand- laren. Som vänder lika blixtsnabbt som en OS-simmare slår i kaklet och plötsligt är vänligast i hela världen och bjuder på kaffe och kramar.


Så slutet gott, allting gott, nu är vi stammisar både där och på bageriet. Och lyckligaste nyinflyttade familjen i kvarteret. Nu går också flyttlasset för mig från Allt i Hemmet, vidare till nya projekt på Bonnier Tidskrifter, som creative director. Här på Allt i Hemmet flyttar nya chefredaktören Eva Abrahamsson in i nästa nummer. Det känns tryggt. Tack för den här tiden!

image.png